REPORTAGET

Fotboll på högsta ort

Vad är det som låter på Rosenbad?
Tja, inget särskilt.
Det är bara statsministern som drar i väg tunga volleyskott mot målvakten
Tommy Naurin från favoritlaget Gif Sundsvall inne på sitt tjänsterum.
– Det måste vara första gången någon spelar fotboll här, säger Stefan Löfven.

Följande utbyte utspelar sig tusentals gånger varje dag vid bollplaner, gårdar och asfaltstumpar runt om i Sverige. Två vänner står och känner ­metodiskt på en boll, väger dess tyngd m­ellan nävarna för att avgöra om den är rätt pumpad.

– Vågar man verkligen skjuta här?

Stefan Löfven tar en kvick blick över kontoret på Rosenbad som för en sista risk­kalkyl. Bysten av Per Albin Hansson, de två glas­flaskorna med Loka på bordet och det ­vita vitrinskåpet. En snedspark kommer få konsekvenser om inte Gif Sundsvall målvakt Tommy Naurin är på tårna.
Pressekreteraren Jonatan Holst lugnar statsministern.

– Det är pansarglas i våra fönster så du kan dunka på rätt rejält.

Löfvens replik är reptilsnabb.

– Du vet väl inte hur hårt jag skjuter?

Några timmar tidigare möter Sportbladet upp med Tommy Naurin i centrala Stockholm. Tillsammans traskar vi mot regeringens ständiga tillhåll: Rosenbad. Det är inte första gången 32-åringen stöter på ett av högdjuren inom svensk politik.

– Träffade Leif Pagrotsky när jag var i Örgryte. Han hejar ju på dem. Riktigt go gubbe.

All respekt för ”Paggan”, men det är en a­nnan nivå på dagens besök. Via vakt­kontroller, säkerhetsslussar och en promenad genom – i ordets rätta bemärkelse – maktens korridorer närmar vi oss Stefans Löfvens tjänsterum. När näringsministern Mikael Damberg rusar förbi med en rapport i handen förhöjer det känslan av allvarstyngd aktivitet.

Naurin erkänner utan omsvep att han inte är någon ”expert på politik”, inser förstås att kostymen vore svår att fylla – men är ­mycket nyfiken på yrket och hur det egentligen är att vara statsminister. Att Stefan Löfven dess­utom är en uttalad supporter till Giffarna gör inte saken sämre.

Efteråt berättar målvakten att det sög till lite i magen när han steg in i Löfvens visserligen rymliga, men faktiskt ganska anspråkslösa kontor. Det finns inga spår av excesser och världskartan på väggen skulle kunna v­ara hämtad från en mellanstadieskola. ­Naurin döljer dock sin nervositet väl under samtalet med Sveriges mäktigaste man. Som vore han en rutinerad programledare k­onverserar målvakten – trots åtta år i Sundsvall fortsatt göteborgskt slängd i käften – ledigt med statsministern.

Naurin: Du fyller jämnt i år, va?

– Ja, det sägs så. Jag ska fylla 40, garvar L­öfven.

– Nej, men det känns mycket märkligt att fylla 60.

Naurin: Var statsministerposten som du föreställde dig?

– Det går aldrig att föreställa sig innan. Det kan förstås vara väldigt tufft emellanåt. Jag kan inte alltid vända mig till någon och f­råga, det är ingen som står bakom mig och alltid hjälper till, säger Löfven och låter som en fotbollsmålvakt innan han fortsätter resonemanget:

– När besluten ska fattas så vet jag att det är jag som ska göra det. Det är du och ingen annan. Då måste du också ta ansvar och inte tveka. Jag kan aldrig skylla på någon annan och det får man också vara beredd på.
Naurin är uppmärksam på detaljer och n­oterar tidigt de många fotografierna som står prydligt uppställda i en fönsterkarm. Där ser man statsministern på olika arbetsplatsbesök, men framför allt är Löfven porträtterad med diverse digniteter. Han pekar ut den feministen och skådespelerskan Emma Watson, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, pakistanska aktivisten Malala Yousafzai samt Barack och Michelle Obama.

Naurin: Du får uppleva otroligt mycket och resa jorden runt, men lär du verk­ligen känna alla människor?

– En del lär man känna. Inte alla, förstås. Men somliga pratar man lite extra med och utvecklar en närmare relation, säger Löfven och drar den förre norske statsministern Jens Stoltenberg som ett exempel.

Men trots att Löfven är van vid möten med statschefer och världskändisar är det bestående intrycket att han behandlar Tommy Naurin med samma nyfikna respekt som Merkel eller Malala.

Statsministern förhör sig noggrant om årets upplaga av Giffarna och pepprar målvakten med frågor: ”Har ni inte för få anfallare?”, ”Ser den nye islänningen okej ut?” och ”Ska ni spela 5-3-2? Får inte ytterspringaren löpa jävligt mycket då?”.

Det märks helt enkelt att Löfven mår bra när han – bekvämt nersjunken i en av kontorets två stora soffor – får fingra på den medtagna bollen och lyssna på Naurins läges­rapport om Sundsvalls nya fembackslinje. Ibland är det kanske roligare att snacka defensiv än decemberöverenskommelse.

Fotbollskarriären inleddes och avslutades i Undroms IF, hembyns lag, öster om Sollefteå.

– Det var på en behagligt låg nivå.

En detalj minns Löfven starkt:

– Bollarna. De satt ju ihop med snörning. Bruna och tunga. Fy fan: om det regnade ute ville man inte nicka en sån läderboll. Det var hemskt.

Vilket position spelade du på?

– Jag började som vänsterytter och slutad­e som vänsterback. Det sa bara zuuuuup, och så åkte jag ner i planen.

Grabben som kom att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen hade förstås en r­ejäl vänster.

– Jag var högerhänt, men utpräglat v­änsterfotad. Problemet är att jag knappt kunde använda högern. Det blev någon sorts kortslutning. Jag försökte verkligen få till pendeln, men det gick inte.

Naurin rycker in med ett par tröstade ord:

– Jag vet precis hur det är, Stefan. Jag f­örsöker fortfarande med vänstern, min s­vagare fot, och det är svårt.

Trots böjelsen för det kollektiva är favoritspelaren hela fotbollshistoriens mest envise individualist.

– Johan Cruijff. Det är min store idol. Så viktig när Ajax var som bäst i början på 70-­talet och var underbara med sin totalfotboll. Och så finalen i VM 1974 när han fixade straffen. Johan Neeskens sköt ju straffar som målvakterna inte vågade rädda. En fara för livet: hästsparkar. Jag ville så gärna att de skulle vinna den finalen.

Och i en regering full av fotbollsnördar – inrikesminister Anders Ygeman är djurgårdare, näringsminister Mikael Damberg AIK:are, infrastrukturminister Anna Johansson svag för Blåvitt och energiminister Ibrahim Baylan håller på både Syrianska och Assyriska – stöttar alltså statsministern laget från staden som 1879 gav oss Sveriges första stora strejk: Sundsvall.

Hur kommer det sig att du hejar på G­iffarna?

– För mig har det alltid varit viktigt att det finns ett norrländskt lag i allsvenskan. Vi h­ade IFK Holmsund i slutet av 60-talet. I­nte för att jag hejade på dem, men ändå. Sedan turades IFK Sundsvall och Giffarna om och då höll man på laget som var uppe. Sen hade vi inte något Sundsvallslag högst upp under några år, men när Giffarna väl blev allsvenskt igen så var det självklart för mig att heja på dem, säger han och fortsätter:

– Sedan har ju Östersund, som jag är i­mponerad av, också avancerat upp. Men då tänkte jag, det spelar ingen roll, Gif Sund­svall är mitt lag.

Varför är det viktigt med ett lokalt lag?

– Alla som älskar fotboll vill ha ett bra lag i närheten. Det har med min stolthet och identitet att göra.

Löfven betonar flera gånger att fotbollen är nummer ett.

– Inget slår en riktigt bra fotbollsmatch. Ingen sport kan göra en så lycklig. Åh, när man ser att gräsmattorna börjar bli gröna. Vårens första träning på gräs – efter månader på grusplanen – är magisk.

När Sportbladet genomförde en anonym undersökning med de allsvenska spelarna inför valet 2014 var trenden tyd­liga: svenska fotbollsspelare röstar borgerligt. Moderaterna fick fyra gånger fler röster än det näst största partiet i mätningen.

För Tommy Naurin är det i­nte överraskande.

– Det beror till största delen på lönekuvertet och skatterna. Politiken präglar inte vår vardag och då röstar man på det som p­åverkar en tydligast. Snacket i omklädningsrummet handlar mycket om skatter och vad som gynnar företagen. Det är väl den klassen vi tillhör.

Hur ska du få över spelarna på din sida, Stefan?

– Till sist handlar det väl om vilket samhälle man vill leva i. Visst – under några år tjänar spelarna stora pengar, men vilket samhälle vill de att barnen och barnbarnen ska växa upp i? Jag är säker på att det jäm­lika samhället i förlängningen är det starkaste samhället.

Naurin vet vilken fråga han omedelbart skulle ta tag i om han vore statsminister.

– Ungdomsbrottsligheten. Jag är upp­vuxen på Hisingen och Biskopsgården. Det var absolut inte ett perfekt samhälle när jag växte upp, men nu är jag orolig. Skulle jag kunna bo där nu?

Den upptrappade våldsspiralen, klassklyftorna, vandaliseringen och de allt sämre skolresultaten är något som plågar honom.

– Hur fångar vi upp de här ungdomarna innan de börjar kosta samhället pengar? Jag märker att Gif Sundsvall gör ett enormt bra arbete och sträcker ut handen till de för­orterna som har det tuff i Sundsvall.

Båda herrarna är helt eniga om att föreningslivet i allmänhet och fotbollen i synnerhet är helt avgörande för att kunna lösa problemen.

– Jag spelade själv i Lundby. Ett mångkulturellt lag. Vi var så olika som man kan bli, men i fotbollen förstod vi att dra åt samma håll. Det har man mycket gratis av senare i livet. Jag hade en ledare i det laget som jag verkligen kan tacka för framgången i livet. Det kändes som att föreningslivet kanske var starkare förr om åren på Hisingen, säger Naurin och får medhåll av statsministern:

– Föreningslivet är kittet som håller ihop samhället. Där är idrotten ofta oslagbar. Den ska vi verkligen stödja.

De står ett par meter från varandra. Klädda i varandras uniformer: Stefan Löfven i en nyskräddad matchtröja och Tommy Naurin i mörk kostym, rosa skjorta och marinblå klubbslips.

Målvakten har sina handskar på sig, men behöver inte förhäva sig under statsministerns två inledande och – till Löfvens frustration – mycket lösa skott.

– Du kan trycka till den lite mer, Stefan.

Bolltouchen är svårkalibrerad med svarta finskor på fötterna, men till slut får Löfven till den sortens rena volleyträffar som känns bra i hela kroppen.

– Den satt riktigt fint, säger han.

Sedan tittar statsministern ner på den ­lite för långa, mörkblå matchtröjan där ”Sundsvall” är tryckt med stora vita bokstäver över bröstet.

Han ser stolt ut.

Text