REPORTAGET

Han ger alltid järnet

SANDVIKEN. Niklas Busch Thor har många järn i elden.
Allsvensk fotbollsspelare, ­ingenjörsstudent, småbarnspappa – och gift med en partiledare.
Men hetluften på nätet har han tröttnat på.
– Jag har fått stänga av Twitter och Facebook då jag inte orkar ta in allt folk skriver. Somliga människor är bara ute efter att provocera. Ebba hanterar det mycket bättre än mig, säger Sirius lagkapten.

Vad är det folk brukar skriva?

”Det var som att stiga in i en bastu” eller ”Hettan slog mot oss som en vägg”.

Äh. Fattiga klyschor räcker inte till för att beskriva det inferno som man hittar innanför murarna på Sandvikens respektingivande stålverk. När människan ska tämja ett metalliskt grundämne brinner, dunkar, exploderar, l­armar och glöder det mest överallt. Det ­sticker i näsan och svetten rinner längs ryggen.

Kort sagt: det är något visst med att se 77 ton skrot – tack vare tusengradig värme – smältas ner till en bubblande flod av flytande järn.

Bredvid Sportbladets reporter och fotograf står Sirius lagkapten Niklas Busch Thor – i slitstarka kläder, hörselkåpor, skyddsglasögon och arbetshjälm – och beundrar processen. Till skillnad från oss lekmän kan han, i detalj, redogöra för vad som faktiskt pågår. Busch Thor utbildar sig nämligen till civilingenjör med inriktning på stålprocesser på Kung­liga Tekniska Högskolan i Stockholm.

– Sandvik vore en drömarbetsplats för mig. Ett stort industriföretag med dess kombination av ny teknik och ekonomi är spännande. Jag ­måste försöka lobba in mig på n­ågot vis nu när jag ändå är här, s­äger 31-åringen och skrattar.

Ni märker: det här är inte den genom­snittliga fotbollsspelaren, vilket är ­personer vars ambitioner utanför sporten applåderas om de – i bästa fall – administrerar sitt eget I­nstagram-konto.

– För mig har det varit ett aktivt val att a­rbeta och studera vid sidan av fotbollen. Dels av nödvändighet – jag spelade länge i lägre divisioner. Dels för att jag mår bättre som männi­ska när det rör sig framåt på flera olika plan i livet.

En inställning som han inte är ensam om hos nykomlingen.

***

För Sirius har nästan kvalat in som en filial till universitetet de senaste åren. Niklas Busch Thor vittnar om en spelartrupp där högskolepoäng ofta värderats lika högt som tabellens diton.

– Det har alltid varit flera som jobbat vid s­idan av. Men framför allt har många studerat. Tunga ämnen också: folk har läst till civilingen­jörer, lärare och ekonomer.

Akademikerna har visser­ligen blivit något färre i takt med att ­Sirius klättrat upp i allsvenskan. Ändå lever det bildade arvet vidare i laget.

– Det är egent­ligen inte ett normalt omklädningsrum på den här nivån, säger Busch Thor.

Entydigt positivt är det emellertid inte. För Sirius-tränaren Kim Bergstrand kan det bli enerverande med en allt för reflekterande omgivning.

– Vi får höra att vi tänker för mycket ibland. Att det skulle vara bra med lite färre högskolepoäng i laget. För mycket: ”Varför ska vi göra det här?”. Han skämtar förstås, Kim, men en del allvar är det bakom. Som tränare vill man nog också ha spelare som bara går ut och kör. Lyder order, liksom.

Fördelen?

Att spelarna är tillräckligt klipska för att inse sina begränsningar. De senaste åren har Sirius förädlat ett gäng fina talanger som ­blivit tongivande lirare i allsvenskan – Stefan Silva och Kerim Mrabti är namnen som står ut – men det var först när alla stjärnor försvann som klubben lyckades ta steget upp från super­ettan.

– Så är det. Vi som inte var tillräckligt bra för att bli värvade av en allsvensk klubb, eller för gamla, blev kvar. För mig och många av lagkamraterna som jag spelat med under många år – både i Sirius och andra lag – var allsvenskan länge bara en dröm. Jag har spelat i division 3, 2, 1, superettan och nu allsvenskan.

Åren i lägre divisioner har fått det ursprungliga kollektivet att – likt järnet i stålverket – härdas till en hård kärna av stål.

– Alla förstod att vi skulle bli tvungna att ­lösa det här med hårt jobb, en stark spelidé samt en sammansvetsad och homogen grupp spelare. Och vi jobbade och sprang nog ännu mer när våra stjärnor såldes. Det gav resultat.

***

Har vi glömt något?

Ja, just det. Niklas Busch Thor är gift med – ni gissade rätt! – Ebba Busch Thor, parti­ledare för Kristdemokraterna. ­Lagkamraterna är inte särskilt storögda inför det arrangemanget, bortsett från en detalj.

– Det enda de är fascinerade av är våra ­Säpo-vakter, berättar Niklas och skakar på ­huvudet.

Paret har nyss fått sitt andra barn och lever, förstås, i en vardag som skiljer sig från din och min.

Småbarnsfamiljens hektiska schema paras med två karriärer som – tidsmässigt – ständigt kolliderar. Maken skulle aldrig tillåtas missa en träning eller match. Makan kan i sin tur n­aturligtvis inte skippa ett partimöte eller tacka nej till en viktig tv-debatt.

– Klart att det är kämpigt, men jag vill b­etona att det nog gäller alla familjer med små barn. Men visst: det är speciellt för oss. Utan stödet från våra familjer hade det aldrig fungerat.

Elitfotbollsspelare och partiledare har en ­given gemensam nämnare: de bedöms och ­betygsätts obönhörligen.

– Vi är ett viktigt stöd för varandra. För det är tufft om det går dåligt för båda samtidigt. Men vi försöker gå ur våra roller lite när vi kommer hem från jobbet. När alla andra pratar om det vi gör är det skönt att prata om något annat.

Tidigare hade han svårt att vifta bort den ständigt surrande svansen av kritik, rykten och allmänt skitsnack som förföljer offentliga personer.

– Det är så många som tycker och tänker om det mesta. Jag har fått stänga av Twitter och F­acebook då jag inte orkar ta in allt folk ­skriver. Ebba är superduktig på att skaka av sig det orimliga – att förstå vilken kritik som man ska lyssna på – men jag är inte lika bra. Jag är ­väldigt stolt över henne, säger han och fort­sätter:

– Somliga människor är bara ute efter att provocera och jag hanterar inte det lika bra som Ebba, även om jag blivit bättre på det. När alla tycker och pratar hela tiden kan det kännas som ett väldigt stort tryck över oss. Då är det som sagt viktigt att prata om annat än fotboll eller politik och i stället koncentrera sig på barnen eller vad vi ska laga för middag.

I många år har du i första hand refererats till som ”Ebbas man”. Innebär det allsvenska avancemanget att Ebba nu får finna sig att emellanåt vara ”Niklas fru”?

– I Uppsala är det nog faktiskt så. När vi går på stan är det fler som stannar och vill prata med mig än med Ebba. Det är väl svårt att p­rata med en partiledare, samtidigt som folk tycker det är roligt att snacka med lokala fotbolls­spelare när det går bra för laget.

Text