REPORTAGET

Han ritar om fotbollskartan

ÖSTERSUND. Saman Ghoddos har ett drömyrke.
Problemet?
Det är redan upptaget.
– Graham Potter är den store arkitekten i Östersund, säger succéspelaren.

Saman Ghoddos har bortsett från fot­bollen bara haft ett enda yrke.
– Mitt första och sista. Fotbollen gick inte bra och jag behövde överleva.
Han var en 20 år gammal halvdan mitt­fältare för dåvarande division 1-laget Trelleborg.

Det som erbjöds: telefonförsäljare av ­mobilabonnemang, provision, minst 200 säljsamtal om dagen och krav på en påstridig personlighet.

– Jag gillar inte alls att vara på folk. Man ska fortsätta tjata trots att de säger nej. Jag sa bara­ ”förlåt, jag ska inte ringa er mer” när folk inte ville köpa något. Ingen vinnande strategi, direkt.

Följden: omedelbar uppsägning.

– Man skulle sälja minst tre abonnemang om dagen. Jag var skitdålig och fick sparken. De tog in mig i ett rum och berättade att jag sålde för dåligt.

Men han sörjer knappast över att säljarkarriären sköts i sank.

– Skulle jag jobba med något annat igen skulle det vara arkitekt. Det är ett drömyrke.

Varför?

– Det är ett fritt och kreativt jobb. Man får sitta och bestämma hur kvarteren – ja, allt! – ska se ut, hur husen ska byggas. Det är ­förstås inte så enkelt som jag inbillar mig i huvudet, men det hade varit kul.

Östersunds succéman faller in i ett rosenkindat resonemang om den arkitekt han ­beundrar mest.

– Antoni Gaudí som byggde Sagrada Família i Barcelona. Jag har läst mycket om honom och skrev ett arbete om killen i skolan. Han hade inga papper, var inte utbildad, men lyckades ändå skapa en av världens ­kändaste byggnader. Och så kreativ: den blir ju aldrig färdig! Han körde på sin grej.

Att jämställa Öster­sunds fotbollslag med just Sagrada Família är inte så halsbrytande som det kanske låter. Den snirkligt utsmyckade kyrkan – vida omtalad för att den trots byggstarten ­redan 1882 fortfarande inte är färdigställd – påminner med sin komplexa geometri och nydanande arkitektur på flera plan om tränaren Graham Potters progressivt utformade och ständigt skiftande lagbygge.

För vem som är Östersunds verklige k­onstruktör råder det inga tvivel om.

– Det är förstås Graham Potter som är den store arkitekten här. Han har byggt det här laget och tagit det från division 2 till toppen av allsvenskan, säger Ghoddos.

Precis som Gaudí går Potter sin egen väg – och hans poängkung drar rappt ett par k­araktäristiska kännetecken som särskiljer engelsmannen från den gråmelerade tränarmassan.

Ingen annat allsvenskt lag behärskar så olika formationer och kan – likt ÖFK – i en handvändning byta uppställning under matcherna.

– Han är så sjukt kreativ, och pedagogiskt detaljerad. Det är därför det är så roligt att spela i Östersund då det alltid händer något nytt.

Inget annat lag förfogar över så flexibla spelare. De allra flesta behärskar två, tre olika positioner ute på planen.

– Hemligheten är att vi får ganska få, men extremt tydliga, uppgifter. Men bara för att många blomstrar som spelare i Östersund betyder det inte att Graham Potter kan ta hit vem som helst och få dem att prestera. ­Alla klarar inte av hans spelsätt. Men Potter och vår scout Kyle Mccaulay hittar okända spelare med grymma egenskaper.

De väldokumenterade kulturprojekten där spelarna får dansa, sjunga och spela teater varvas med sociala insatser i Östersund.

– I år ska vi fördjupa oss i samisk kultur. Vi gör allt annorlunda, och det är bra. Jag gillar att vi satsar på jämställdhet och att vi ­spelare nattvandrar på stan. Det är klart att folk ­gillar oss då.

Följden: ett exempellöst succéår under 2016 där ÖFK inte bara charmade hela allsvenskan med sin unika fotboll, de roffade dessutom åt sig mängder av poäng. Saman Ghoddos, som aldrig tidigare spelat på så hög nivå, stod för tio ligamål och fyra assist, dominerade i offensiven och blev uttagen till landslaget.

– Jag är inte alls överraskad. Vi har så pass bra spelare som förstår det Graham vill få ut av oss. Bortsett från publiken var jag inte särskilt imponerad av allsvenskan.

Flera allsvenska storklubbar har varit ­intresserade av dig under vintern. Var du lockad?

– Nej, inte alls. Jag trivs så bra i Östersund och att gå till en annan allsvensk förening – oavsett om de kallar sig storklubb eller inte – hade som bäst varit ett steg åt sidan, men förmodligen ett steg neråt. Jag vill gå utomlands direkt efter ÖFK, säger Ghoddos som bekräftar att det har kommit förslag från ett par allsvenska rivaler.

Vilken liga?

– Även om jag älskar La Liga – och framför allt Real Madrid – hade jag nog passat bäst i Bundesliga. Den där explosiva, tempostarka­ och offensiva fotbollen är lik min spelstil.

Ordföranden Daniel Kindberg och lag­kaptenen Brwa Nouri har satt en ära i att ­sikta mot stjärnorna. Enligt den dynamiskt snacksaliga duon bör Östersund inte nöja sig med mindre än ett SM-guld – och Ghoddos köper den världsbilden.

– När vi spelar match mot, typ, Malmö FF tänker inte vi att det är okej med en förlust. Vi tänker att vi ska köra över Malmö FF, gå för guldet och aldrig acceptera en förlust.

Enligt 23-åringen finns det en svår­definierad inneboende styrka i laget. Den harmoniska, närmast berusande känslan som sprider sig i ett kollektiv när man vet att allt är möjligt.

– Jag är aldrig orolig när vi spelar match. I tidigare lag har man kunnat känna: ”fan, i dag får vi stryk”. Aldrig i Östersund. Känslan är alltid positiv. Det är som att vi alltid har alla möjligheter att göra något bra.

Text