REPORTAGET

Man ser ner på knegare

NORRKÖPING. Drömyrket kan vara ett statusjobb med hög lön.
Eller ett vanligt ­kneg.
– Farsan har kört truck i hela sitt liv. Sen kom han hem och tog hand om mina och brorsans träningar. Klart att man ser upp till honom då, s­äger David M­oberg Karlsson.

Den jättelika trucken körs av en ung, blond, tjej i en ruskig fart. In mellan pelarna av pappersrullar, som var och en väger närmare fyra ton. Varje gång trucken svänger runt ser den ut att braka rakt in i en pelare, men med någon decimeter till godo kör hon den rätt och kan greppa tag i rullarna.

David Moberg Karlsson tror inte sina ögon.

– Det såg ju ut som att hon sov, och ändå körde hon så extremt snabbt. Baklänges dessutom. Och hon bara gled in mellan pallarna, det var riktigt imponerande, säger han.

På Norrköpings stora pappersbruk finns det femton truckförare som transporterar de jättelika balarna fram och tillbaka inne på lagret. Tre veckors grundkurs väntar nykomlingar och arbetsledaren Magnus Hederberg ser gärna att Moberg Karlsson kommer och jobbar.

– Vi behöver fler förare. Du kanske kan komma hit på ledig tid, mellan träningar och matcher?

Det kan tyckas vara ett långt steg att gå för IFK Norrköpings stjärnspelare. Men faktum är att han har trucken i bloden. Hemma­ i Mariestad har pappa Jens kört truck i hela sitt vuxna liv.

– Hade jag blivit kvar i Mariestad, och inte blivit fotbollsspelare, så hade det här varit den enklaste vägen för mig. Och framför allt då för att jag glorifierade pappa, jag såg upp till honom så mycket. Samhället ser lätt upp till folk i kostym, som sitter på kontor i många timmar och har hög lön. Och det är klart att det har de kämpat för, säkert jobbat otroligt många timmar och knappt fått någon sömn. Men, inget av det tar ju ut något annat och jag tror att man ser ner lite på riktiga knegaryrken. Men det här är riktigt ­imponerande.

Hade du själv, med lite träning, fixat att köra den stora trucken?

– Det krävs nog sina timmar ska jag säga.

I den farten som tjejen körde hade jag verkligen inte löst det. Det såg riktigt coolt ut. Jag hade förmodligen kört sönder hela lagret i stället. Men farsan hade gillat det här.

I stället för studentexamen och jobb som truckförare så valde David Moberg Karlsson ett liv som fotbollsspelare. 16 år gammal flyttade han till Göteborg, ett år senare togs han upp i a-truppen, blev ordinarie och plötsligt stod Premier League-klubben Sunderland på Kamratgården med ett lukrativt kontraktserbjudande.

– Det var väl kanske inte enligt min karriärsplanering, men får man ett Premier League-erbjudande som 19-åring så… så är det ju verkligen svårt att säga nej.

Tiden i Sunderland började strålande. Han gjorde mål i en träningsmatch mot Tottenham och satt på bänken i början av tävlingssäsongen 2013/2014.

– Det gick verkligen jättebra. Jag kände efter träningarna att skulle jag få ett inhopp så skulle jag kunna göra det lika bra som de etablerade spelarna. Men sen sparkades tyvärr tränaren (Paolo Di Canio) och det är inte säkert att nästa tränare gillar dig lika mycket som den förste. Det kunde jag inte tackla lika bra som många som varit i England tidigare och vet hur det fungerar. Så jag betedde mig kanske inte så bra, och framför allt så dog jag totalt mentalt.

Inte så bra?

– Jag satsade mindre på träningarna och tjafsade emot. Sebastian (Larsson) pratade mycket med mig i början och berättade exakt hur jag skulle göra. Men jag kom ju från IFK Göteborg där Mikael Stahre tagit in mig under sina vingar och verkligen pratat med mig. I Sunderlands U21-lag kom jag till en tränare som skrek, kallade mig könsorgan och sa att jag var sämst i hela världen. Jag kunde inte riktigt tackla det, jag var inte riktigt med på att en tränare skulle stå och förstöra mig psykiskt. Jag såg ju svart, jag vet inte vad jag ville göra. Men jag var ju riktigt förbannad. Sebastian sa i princip till mig att ”man gör honnör och springer”, så är det i England, det är deras sätt. En sjuk kultur, men hade jag bara accepterat det så hade jag förmodligen haft större chans att få vara kvar och få fler chanser. Nu blev det inte riktigt så tyvärr. Jag mådde inte bra över huvud taget. Det är svårt att förstå det nu, hur jag kunde gå ner mig så. Men jag var trött på fotbollen, jag gillade inte ens att spela längre. Och det är riktigt sjukt, för sen jag var fem så har jag älskat fotboll. Det säger en del om hur sjuk den kulturen är.

Han lånades ut till Kilmarnock och såldes sen till danska Nordsjälland. Men det var först förra vintern som han hittade glädjen igen. Och det tack vare en svensk landslagsman.

– Jag åkte på semester till Thailand med Ludvig Augustinsson. Han är ju extremt motiverad och gör ju allt han kan för att bli bäst. Så det slutade med att vi var i gymmet tio av elva dagar den resan. Där var det något som väcktes inom mig. ”Nu ska jag fan köra här.” Och det kommande halvåret blev mycket bättre, jag stod kvar och sköt och tränade extra och jag kände att fotboll var roligt igen. Det var början på det jag känner här nu i Norrköping. Jag verkligen uppskattar att få spela fotboll.

Med glädjen så har också formtoppen kommit. Han blev uttagen till landslagets januariturné och den tidigare så bortglömde supertalangen är nu en nyckelspelare för Norrköpings offensiv.

Norrköping vann SM-guld för två år ­sedan, blev trea i fjol. Känner ni er som ett etablerat topplag nu?

– Ja. Det känns som att vi har en jävla trygghet i laget, truppen har spelat ihop sig ytterligare. Jag tycker att det bara kan bli bättre.

Text