REPORTAGET

Hungrar efter andra stjärnan

MALMÖ. MFF-stjärnan är osäker.
”Vilket varunummer har egentligen mangon?”
Men när det gäller fotbollssäsongen är Pawel Cibicki stensäker.
– Gör vi vårt vinner vi allsvenskan, så enkelt är det.

Han ler och skrattar, plockar vara ­efter vara från rullbandet. ­Pawel C­ibicki är ny bakom kassan i den s­tora matbutiken runt hörnet från Swedbank Stadion, men han hittar rytmen ­direkt.

– Så jävla häftigt. Men hur får jag bandet att rulla?

Butikschefen Kent Nilsson ler och visar vilken knapp Cibicki ska använda, och snart åker varorna i snabb fart framför kassaapparaten. Malmöspelaren skojar med kunderna som radat upp sig.

– Det blir 182,50, tack. Helst kontant. Swish funkar också.

Kortläsaren funkar i­nte.

Han visar prov på precis det som Kent Nilsson en stund tidigare betonat var det absolut viktigaste för att bli anställd i butiken.

– Han måste vara en av Malmös mest sociala personer, det är det som är kravet i dag. Att hantera och plocka varor klarar de flesta, men den stora skillnaden på en bra och dålig butik är kundmottagningen. Den s­ociala biten är allt viktigare. Han måste vara trevlig, annars får han inget jobb här.

När Pawel Cibicki fick frågan om vilket yrke han hade haft om han inte varit f­otbollsspelare kom svaret blixtsnabbt, och med ett patenterat Cibicki-skratt.

– Jag är inte speciellt smart, så det hade i­nte blivit lätt med något yrke. Men jag gick tvåårig handels på gymnasiet, jag hade hamnat i kassan i matbutiken.

Efter att ha fått testa på det under en stund har han till viss del ändrat uppfattning.

– Det var roligt, men det var en jävla ­massa nummer att hålla reda på. Mango skulle vara PLU 250? Fan, jag bara tryckte på alla knapparna. Jag tror inte att det är så enkelt som man kanske tror. Men gör man det varje dag kommer ju alla nummer och siffror in i huvudet. Men i början tror jag att det är jävligt svårt.

Butikschefen säger att du behöver vara en av Malmös mest sociala personer för att bli anställd här.

– Haha, då hade jag ju kommit in utan p­roblem, då hade jag inte ens behövt gå på en intervju. Men det är klart att man ska vara glad och utåt, som kund vill du alltid ha ett glatt bemötande från de som står i kassan ­eller är i butiken. Du får inte vara sur och t­råkig, det var sånt jag lärde mig, lite kom in i huvudet innan jag slutade skolan.

Hur var du i skolan?

– Det var mycket fotboll… Jag försökte så gott jag kunde, men oftast gick det inte så bra. Men jag försökte alltid mitt bästa, det är det viktigaste. Jag blev uppflyttad i a-truppen när jag var 18 år, och tanken var att jag skulle gå till skolan efter träningarna. Men jag var ä­ndå så långt efter, så man tänkte att det var okej att inte gå dit.

Det finns kanske tid att ta upp studierna igen efter fotbollskarriären?

– Exakt. Man måste prioritera något, och då valde jag fotbollen.

Sett till hans ställning nu var det ett helt korrekt beslut. Under hans utlåning till J­önköping Södra i fjol gick han från att vara en lovande talang till en av allsvenskans ­största profiler, både på och utanför planen. På 26 matcher stod han för tio mål och fem assist.

– Jämfört med hur jag var i Malmö för två år sedan har jag mognat nu, både som spelare och person. Jag fick ta ett mycket större ansvar i Jönköping, jag kom som en etablerad allsvensk spelare för dem och fick spela många matcher. Det fick jag aldrig här i Malmö. Det var nytt, men jag löste det rätt bra…

I höstas pratades det om intresse från utlandet, det pratades om att han inte ville återvända till Malmö. Men när Cibicki själv pratade fanns det ingen tvekan. Han återvände till MFF, och skrev på ett nytt kontrakt med klubben som gäller till och med 2019. Men i Jönköping var han den store stjärnan, i ett lag som i princip varje match slog ur ­underläge.

Nu är du i Malmö, får kämpa för att ta en startplats, och alla kräver seger i varje match. Hur hanterar du den omställningen?

– I fotboll vill du alltid ha utmaningar, du ska aldrig vara säker. Är du säker på din plats blir du en sämre fotbollsspelare. Du ska utvecklas hela tiden och ska du göra det så måste du ha konkurrenter som är minst lika bra som dig själv. Det är tufft att platsa i Malmö FF, men jag är här för att spela i år. Jag ska ha den startplatsen, så är det. Jag har aldrig varit så hungrig som jag är nu, jag vill visa vad jag går för.

Han pratar och gestikulerar, hans utstrålning och sätt att prata påminner om en ung Malmöpåg som numera gör succé i Premier League. Han säger vad han tycker, och så är det inte mer med det.

– Jag är inte blyg, om jag säger så. Jag är rätt rak och framåt.

Har du alltid varit sån?

– Alltid. Du vet, man blir snabbt nertryckt om du inte är det där jag kommer från, haha. Man var tvungen att visa lite mer, och det har gynnat mig i längden tror jag.

Är det bara positivt?

– Det är klart, det kan vara negativt också. Ibland kanske det hade varit skönt om man varit lite tillbakadragen. Jag har försökt, men det är inte riktigt jag. Så jag säger vad jag tycker och tänker och ibland blir det fel, ibland blir det rätt. Men sån är jag och det får jag leva med.

Vilka lag ser du som era tuffaste ­konkurrenter i år?

– Äh, konkurrenter och konkurrenter… Gör vi vårt vinner vi, så enkelt är det.

Så är det? Det måste vara rätt ­malmöitiskt att säga så?

– Ja, det är det. Men vi vet att vi är ett bra fotbollslag och gör vi bara som vi ska i varje match, dag in och dag ut, då vet vi att vi v­inner. Det är så. Vi är bra, och vi tror på oss själva. Det känns som att det här är året då vi tar vår andra stjärna. Så att vi får tillbaka den på tröjan, den ska vara där för alltid.

Hur viktigt är det för er?

– Det är klart att det är viktigt för oss. Och för fansen. I Malmö andas man fotboll och i Malmö har du som krav att alltid vinna. Det finns ingen tvåa eller trea. Det är bara etta som gäller.

Text