REPORTAGET

Brinner för Jönköping

JÖNKÖPING. Som 20-åring tränade han med Alan Shearer, Michael Owen och Patrick Kluivert.
Elva år senare är han Jönköpings Södras största profil, och ett transfermål för den l­okala brandstationens fotbollslag.
– Det var brandman jag ville bli när jag var liten, säger Daryl Smylie, 31.

Plötsligt tjuter det till i det stora fika­rummet på Jönköpings brandstation. Ett larm har gått på folkhögskolan utanför Jönköping och på två en och halv sekund har tiotalet brandmän slängt sig upp från fikabordet och lämnat rummet.

I snitt får stationen sex larm per dygn. Allt från bränder och trafikolyckor till sanering, drunkningsolyckor och automatlarm. På över­våningen sover de som har dygnstjänst, när larmet går ska de på 90 sekunder vakna, slänga sig ur sängen, ta sig ner till ­bottenvåningen och få på sig full utrustning.

– Det är ganska lugnt ändå. Det är värre när man är i bastun eller precis har satt sig på toaletten när larmet går, säger brandmannen Pontus Aronsson.

Larmet på folkhögskolan är ett automatlarm och hela styrkan behöver inte åka ut.

I stället kan Aronsson, själv gammal spelare i IK Tord och stor Jönköpings Södra-supporter, fortsätta berätta om livet på brandstationen.

Daryl Smylie lyssnar storögt. Som liten pojk i Nord­irland ­växte han upp med tv-serien ”Fireman Sam”, en tecknad s­erie om brandmannen Sam och hans team.

– Det var något som liknande lagsammanhållningen som vi har i fotboll, och det tyckte jag väldigt mycket om. Så jag hade tankar på att att bli brandman när jag var liten, det ser ju häftigt ut från sidan. Och roligt. Men svårt.

Men i stället för brandman blev han fotbollsspelare. Efter ett antal provspel hos o­lika klubbar i England under tonårstiden värvades han till slut till Newcastle som 16-åring. Snabbt klättrade han uppåt i de olika u­ngdomslagen och under två säsonger spelade han med U21-laget och tränade med a-laget. Ett a-lag med spelare som Alan S­hearer, Michael Owen, Patrick Kluivert, ­Gary Speed, Andy Carroll, Shay Given, Lee Bowyer, Scott Parker, en ung James Milner och Craig Bellamy.

– Mm, det var ett rätt bra lag de hade då. C­arroll s­pelade med oss och vi hängde ­mycket. De åren var något av det bästa jag upplevt, att få träna med de här spelarna varje dag, se hur de levde och spelade fotboll. Man lärde sig så mycket på kort tid, och jag klarade av det.

Hur var storstjärnorna?

– Det var lätt för mig att lära mig mer och mer, för de var så lätta att prata med och de ville hjälpa oss unga spelare. Speciellt de ä­ldre stjärnorna. De yngre spelarna brydde sig kanske inte så mycket om oss, vi konkurrerade mer med dem. Men jag var mest med de i­rländska och nordirländska spelarna, Shay Given och Aaron Hughes snackade alltid med mig. De tog extra hand om mig.

Han tog sig hela vägen upp genom de nordirländska landslagen, upp till U21.

– Men jag har aldrig spelat någon match med a-landslaget. Än… Fan, det skulle vara så kul. Jag hade kunnat bära vattenflaskorna, b­ara jag fått räkna in mig på en match med dem, haha. Men jag är ganska nöjd med min karriär annars. Om jag skulle hoppats på ­något mer skulle det ha varit en a-lagsmatch med Newcastle också.

Hade du kunnat föreställa dig där och då att du skulle spela i den svenska ligan?

– Haha, nä. Det var helt off. Och definitivt inte att jag skulle stanna här så länge. Men jag har varit här i tio år nu. Det enda jag kände till om Sverige när jag kom hit var Henrik Larsson, som spelat för Celtic.

Han fick aldrig något a-lagskontrakt med Newcastle. Efter en säsong i skotska Livingstone fick han ett samtal från Östersund.

– Min agent kände deras ordförande Daniel Kindberg. Han sa ”kom över och testa”. Då låg de i division ett, jag minns att Syrianska och Sirius var i vår division. Jag stannade i tre m­ånader, fick åka hem för att få förnyat arbetstillstånd, och kom sen tillbaka året efter.

Sedan dess är han kvar. Via Ljungskile och Kalmar är han nu sen 2010 i Jönköpings S­ödra. I fotbollskretsar mest känd som en hårdför tacklare med en förkärlek för gula och röda kort. Och visst, på 158 seriematcher i Södra har han dragit på sig 40 varningar och sju utvisningar. Men mer uppseendeväckande är egentligen hans poängfacit. 45 mål och 31 a­ssist är inget dåligt resultat för en mittfältare.

– Nästan ett mål var tredje match? Ja, det var ungefär vad jag skulle gissat på. Men det s­itter kanske i bakhuvudet på folk att jag var en tuff spelare när jag kom hit. Men jag är ganska nöjd med mitt facit de senaste åren.

Hur nära var du att få spela i Newcastles a-lag?

– Äh, jag vet inte. Jag tror inte att jag var så nära egentligen. Det var så många duktiga s­pelare framför mig, och de blev aldrig ­skadade heller… Men jag gjorde inte bort mig på träningarna eller på matcherna med
U21-laget. Om jag fått chansen hade jag tagit den, men jag fick den aldrig. Nu låter det som att jag är en dålig förlorare, men… Ja, jag tror att mitt första tröjnummer var 85, så jag hade 84 spelare framför mig.

Fotbollslaget på Jönköpings brandstation har genom åren gjort bra ifrån sig i brand­manna-SM, men i takt med att konkurrensen hårdnat och spelarnas ålder ökat har de fått allt svårare att hävda sig.

– Smylie är hjärtligt välkommen hit för att jobba hos oss. Han kanske får börja på bänken i fotbollslaget dock, säger Pontus Aronsson med ett skratt.

Han och resten av styrkan går all in för att ge Jönköpingsmittfältaren en upplevelse han sent ska glömma. Smylie får låna full utrustning, med hans eget nummer 17 på uniformen. Och på övningsområdet ställer de ut två krockskadade bilar där han sen får öva på att rädda ett olycksoffer från bilen, samtidigt som fem meter höga eldslågor slår ut bakom h­onom.

– Det här var svinkul. Jag hade inte alls v­äntat mig detta. Jag tänkte att jag kanske skulle få ta på en uniform och sen gå omkring lite. Men det var bara att köra. Okej att ­olyckan var fejkad, men det var ändå häftigt att bara vara här och se allting.

Och framtiden?

– Ja, jag ska nog tillbaka hit efter karriären och påminna dem om jobblöftet…

Text