REPORTAGET

Uppdrag: Rädda kontraktet

HALMSTAD. Han vill bli polis för att kunna hjälpa människor som har det svårt.
Men först ska Sead Haksabanovic, 17, hjälpa Halmstad kvar i allsvenskan.
– Det finns likheter mellan yrkena, man måste­ kunna hantera svåra positioner och stötta ­människor som gjort misstag, säger han.

Vintern 2015 började det viskas om en 15-årig supertalang i klass med Fredrik Ljungberg. I allsvenskan den säsongen fick Sead Haksabanovic spela fem matcher från start.

Två år senare har han vuxit ut till en respektingivande spelare av god allsvensk klass, redo att rädda Halmstad kvar i den högsta serien. I fjol spelade han samtliga matcher från start i superettan, gjorde åtta mål och sju assist. Sjutton år gammal är Sead Haksabanovic den stora nyckeln till Halmstads framtid.

Det är inte bara polisuniformen som ger honom respekt när han kommer gående utanför Örjans Vall.

– Jag hade säkert blivit en bra polis. Jag gillar att hjälpa människor, och ända sedan jag var liten så har jag sett många filmer där folk får hjälp av polisen. Det är fint. När någon har det svårt så ska man ju försöka hjälpa dem, så att de kan få det lika bra som alla andra.

Lupce, Halmstads nye supporterpolis, hjälper honom att vika in jackan och få bältet på plats. Han är själv gammal HBK-spelare, men nådde aldrig längre än till klubbens juniorlag.

– Jag slutade när jag var 18, klarade inte steget till ungdomslaget. Men det var många duktiga spelare i laget, bland andra Andreas Johansson som är i IFK Norrköping i dag. Det gick bra för honom, det får man ju säga.

Hade du rekommenderat polisjobbet för Sead?

– Absolut. Men han gör nog rätt som satsar på fotbollen ett tag till tror jag. Det skulle jag ha gjort. Han kan spela ett gäng år till, sen är han välkommen till polisen. Vi behöver honom också.

Sead?

– Gärna det, om jag inte är för gammal. Men polis, mycket adrenalin och så. Det gillar jag. Det är många olika situationer som man måste kunna hantera. Det är som på fotbollsplanen, man hjälper folk, höjer dem om de gjort ett misstag. Skillnaden hos polisen är väl att det är mer grova situationer, det är inte lika allvarligt i fotbollen.

Men även i fotbollen kan det bli allvarligt. Haksabanovic och lagkompisarna hamnade mitt i kravallerna när Helsingborgs ­huliganer invaderade planen efter den avslutande kvalmatchen i höstas.

– Vi sprang ner mot läktaren för att fira med våra fans, sen hörde vi plötsligt någon skrika ”spring in, deras fans är på planen”. Så vi sprang in i tunneln, jag såg inte det som hände sen, vi var på väg in i omklädningsrummet då.

Kunde ni glädjas åt avancemanget, eller försvann den med allt som hände?

– Det är klart att man blir glad när man gör något så stort. Men att de kom in och gjorde så mot Jordan och Henke … det ska inte hända i fotboll, det hör inte hemma här.

Halmstads kvalseger var en jätteskräll. Men att Sead Haksabanovic senvintern 2017 sitter på Örjans Vall och snackar allsvenskan är också en överraskning. Efter säsongsavslutningen hamnade han i belgiska Brügge. Halmstad och Champions League-laget Club Brügge var överens, på bordet framför Haksabanovic låg ett kontrakt som han bara skulle skriva på. Men den enda påskriften som skedde var på ett nytt kontrakt med Halmstad.

– Det var nära. Men nu är jag här, och det känns skönt. Jag är kvar hos min familj, ­mina vänner och jag kan gå ut skolan. Den är viktig, jag har ett och ett halvt år kvar, och när jag förstod att jag inte skulle kunna gå dem på distans nere i Belgien så kändes det som det rätta valet att stanna i Halmstad och skriva på ett nytt kontrakt med dem.

Men ändå, en Champions League-klubb och stora pengar. Det är både imponerande och galet på samma gång att du tackade nej.

– Alltså, det som de erbjöd mig, det lockade ju. Det lockade riktigt mycket. Men man får tänka efter också, hur många är det inte som lämnat Sverige så tidigt och som har försvunnit? Jag är fortfarande bara 17 år.

Vad sa lagkompisarna när du kom till­baka?

– De blev glada. Hela staden blev glad. Det är skönt för mig att veta att jag har allas stöd nu. För två år sedan kände jag pressen att prestera. Men nu när jag gjorde valet att stanna så kändes det som att hela staden ställde sig bakom mig. Nu känner jag ingen press.

Halmstad har en av seriens yngsta trupper, där bara tre spelare är födda på 1980-talet. Haksabanovic är yngst, men ändå lagets stora stjärna och speluppläggare.

– Nackdelen är väl att vi inte är så rutinerade. Men om man har den här talangen som många i klubben har så tror jag inte att det är några problem. Det är bra långsiktigt också, de här spelarna kan vara kvar i många år. Och vi är nya i allsvenskan, vi har inget att för­lora.

Du valde Halmstad före Club Brügge, men snart kan det vara dags för ett nytt val. Du har fyra landslag att välja bland?

– Just nu är det Sverige som gäller. Men jag får se vad de säger, och så får jag lyssna på Montenegro, Albanien och Kosovo också. Det är en konstig situation att vara i, säger han och skrattar.

Vad är det som gör att Sverige ligger främst?

– Jag har bott här i hela mitt liv, min kärlek finns här. Det är ju Sverige, det är mitt land.

Det spelas ett U21-EM i sommar.

– Det är klart att jag tänker på det. Men ­fokus är på allsvenskan. Gör jag det bra där så kommer det väl. Jag och vårt nyförvärv, ­japanen Kosuke Kinoshita, har hittat varandra. Han är lurig och hal. Vi är två bra spe­lare, då hittar man kemin. Jag tror att det kan bli en obehaglig överraskning för motståndarna.

Text