REPORTAGET

Passa er, Sverige

GÖTEBORG. En österrikisk sjukgymnast väckte i­ntresset.
Nu är Rasmus Lindgren besatt av amerikansk ­fotboll.
– Det känns rätt kaxigt att säga, men quarter­back hade varit min bästa position, säger Häcken-spelaren.

Skillnaden är extrem. Rasmus Lindgren är en rätt så stor och stöddig allsvensk mittback, men när han kliver in i Göteborg Marvels omklädningsrum ser han ut som ett barn.

– Ja alltså… de här killarna kallar sig små, men tänk dig att få dem på dig i full fart. Jag kan tänka mig att det gör för jävla ont. Man blir ju ­
lite rädd, säger Häckenspelaren med ett skratt.

Han har med visst besvär fått på sig skydden, blivit överraskad över hur få och små de är, och sen fått n­ågra bra tips från coachen Carl Kamm om hur den ovala bollen bäst ska kastas.

Men, amerikansk fotboll? Tycker du att den europeiska varianten är för mesig?

– Nä. Men den här sporten har allt tycker jag. Fler moment, varje spel är något nytt. Det är annorlunda än fotboll, den pågår hela tiden. Jag tycker den amerikanska varianten är fascinerande.

Det hela började u­nder ett tränings-läger 2011 med gamla klubben Red Bull Salzburg. En ö­sterrikisk sjukgymnast, tillika landslagsman och före detta college­spelare i USA, introducerade Lindgren.

– Han snackade mycket om sporten och jag blev lite intresserad. Sen var vi iväg på ett t­räningsläger och det var slutspel. Så vi ­kollade allt på tv, sen blev det en Superbowl-fest, och sen var jag helt fast.

Lindgren fyllde 32 i höstas och någon tanke på att kunna byta sport och bli NFL-proffs finns förstås inte. Men drömma kan man ju. Och han ser enormt många matcher på tv.

– Det brukar bli fyra–fem matcher i veckan.

Oj, går inte de mitt i natten?

– Jo, men jag har ett gamepass så jag kan se matcherna i efterhand. Och på söndagar är det många matcher klockan 19 svensk tid, så där ser jag alltid en på en skärm, och så highlights från de andra matcherna på tv. Sen är det en vid halv elva, och sen en sent på natten. Och så Monday Night Football och Thursday Night Football. Men de ser jag dagen efter. Jag spelar ju fotboll, jag kan inte sitta uppe på natten och kolla. Fast om det är någon riktigt bra match mitt i natten och jag inte har någon match i närheten själv, då kanske det blir att man ställer klockan…

Men han har aldrig spelat själv, fram tills han berättade för Sportbladet om sitt drömyrke. Göteborg Marvels är ett hårdsatsande lag i den svenska andradivisionen. Och de ställer gärna upp och visar Lindgren runt på en träning.

– Det här var jävligt kul, det var kul bara att få vara med och höra snacket.

Vad har du för klausuler i ditt kontrakt med Häcken? Får du spela…?

– Haha, jag har inga klausuler i mitt kontrakt.

Vilken position hade passat dig bäst?

– Om jag bara hade kunnat kasta bra så quarterback. Men nä… Samtidigt är det väl den p­ositionen ändå. Jag är inte speciellt snabb och inte jättestark. Men jag har spelsinne och blick och passningsspel.

Kraften och tacklingarna, är det något som lockar eller skrämmer?

– Både och. Det har ju varit en väldig d­ebatt om hjärnskakningar och det är ju oundvikligt om man ser hur hårt de tacklar och vilka smällar som spelarna får. Men de har ju gjort många r­egeländringar för att skydda spelarna. Men det är fräckt att se hur de vågar gå in i såna tacklingar som de gör. De är ju helt hänsyns­lösa mot sig själva.

Carl Kamm tror att svensk fotboll skulle kunna utvecklas med hjälp av tränings­metoder från amerikansk fotboll, framför allt i det d­efensiva spelet.

– Generellt sett tror jag att fotbollsspelare skulle kunna lära sig jättemycket av hur vissa positioner inom amerikansk fotboll jobbar med hur man rör höfterna. Det kan göra dem bättre i spelvändningar och en-mot-en-lägen för att så snabbt och effektivt som m­öjligt ­kunna vända runt. Ge det en månad och de skulle känna av resultaten.

Vad säger du om Lindgren som a­merikansk fotbollsspelare?

– Jag tycker han har stor potential. Han k­astar bollen förvånansvärt bra, det förvånade mig väldigt mycket. Och han kunde även fånga bollen bra och har en bra blick och k­unskap om spelet.

Vilken position hade passat honom bäst?

– Förutom den självklara, som kicker, tror jag att han hade haft lättast att ta till sig en plats som wide receiver, springa och fånga passningar, det tror jag att han hade varit bra på.

Sin största potential har Lindgren dock på fotbollsplanen. Och det gäller också för klubblaget. I fjol hade Häcken ett på pappret ­mycket intressant lag. Man vann cupen, men i all­svenskan gick det mesta snett och man slutade först på en tiondeplats. Lindgren anslöt u­nder sommaren, och upplevde miss­lyckandet på plats.

– Efter varje match hade jag känslan ”fan, vi var bättre än dem”. Men vi vann inte matcherna, det var en jättekonstig känsla att ha. Men vi släppte in för många billiga mål och var för i­neffektiva framåt. Vi var ju väldigt frejdiga och körde på, men det krävs kanske lite mer grundorganisation för att vi ska vara med.

Och det har ni fått med Mikael Stahre?

– Absolut, det har vi jobbat med under hela försäsongen. Sen är det viktigt att vi behåller det som Häcken står för. Vi ska inte bli ett lag som spelar rakt 4-4-2 och som skickar långt på forwards. Så vill jag inte spela och så vill ­Häcken inte spela.

Ni har en ruskigt bra trupp, men ändå ­pratar Stahre om att ni ska bli bättre än tia…? Tråkmånsar.

– Jo, men det är medvetet också, han ser ju att vi blev tia i fjol och tabellen ljuger inte. Men jag håller med dig, vi ska ju inte satsa på att bli nia i år. Vi ska ju satsa på att vara så högt som möjligt.

Kan ni hota Malmö?

– Det återstår att se.

Nu är du sådär tråkig igen…?

– Ja, det är väldigt svenskt. Men Malmö, ser man till ekonomi och förutsättningar är ju dem långt före alla andra i allsvenskan. Så realistiskt sett ska vi inte kunna det. Men Norrköping kunde hota Malmö, och det trodde ingen. De hade ett bra lagspel och hittade en väg att v­inna. Det gäller att vi hittar den där känslan, vägen till att vinna.

Text