REPORTAGET

En idol att se upp till

BORÅS. Önskan att glädja och inspirera andra ­gjorde Alex Dyers val av yrke lätt.
De senaste åren har han funderat allt mer på att bli ­tränare för unga fotbollsspelare.
– Om man kan göra ett barns dag bara g­enom att prata med dem ­betyder det mer för mig än att göra tio mål på planen, säger han.

– Jag ska ta ta din plats i Elfsborg!

13-årige Mohamed Adam skriker så det ekar över hela planen på Borås Arena 2. Det kaxiga snacket får Alex Dyer att vända sig om med ett jätte­leende över ­hela ­ansiktet.

– Vad sa du? Ska du ta min plats? Underbart, jag älskar det!

Elfsborgsspelaren har bara träffat killarna i Elfsborg P14-lag under en kvarts fotografering, men har gjort ett stort i­ntryck.

– Det är kul att han är här. Men nu ska jag ta hans plats i laget, säger Mohamed.

Den förre Östersundskaptenen skrattar. Han gillar inställningen. Och hade inga p­roblem att välja sitt favorit­yrke.

– Det har kommit mycket de senaste åren, jag har sett och förstått hur mycket en fotbollsspelare kan ge ett barn eller ett lag. En av de största fördelarna jag har som allsvensk fotbollsspelare är att jag får inspirera människor. Det finns folk som ser upp till oss. Att vara ungdoms­tränare är ytterligare en bit av det, det ger mig chansen att ge något tillbaka till de unga spelarna, hjälpa dem och förbereda dem för det som kommer senare i karriären. Eller livet. A­lla kommer inte bli fotbollsspelare, men mycket från fotbollen kan hjälpa dig i andra delar av l­ivet. Hur man behandlar varandra, hur man jobbar i team. Så jag vill inte bara hjälpa ung­domarna att bli fotbollsspelare, det viktigaste för mig är att förbereda dem för framtiden.

Under hans tre år i Östersund fick han vara med om det mesta. Klubben är välkänd för det sätt som de tar sitt sociala ansvar i staden. Dyer har varit med på allt från nattvandringar och teateruppsättningar till sjukhusbesök och t­räningar med ungdomslag.

– Vi höll på mycket med det, det är ett ansvar du har som fotbollslag när det är stort i stan. När vi blev större profiler i Östersund såg jag hur mycket det betydde för dem som vi ­besökte, bara att vi snackade med dem. Det där ger jättemycket tillbaka till mig också.

Ett ögonblick minns han speciellt. Östersundsspelarna hade varit ute på stan och träffat barn och ungdomar. Dyer pratade med en ung kille i några minuter, och tänkte sen inte mer på det.

– Men sen skickade hans mamma ett meddelande till mig och berättade hur mycket det hade betytt för honom. Det var det som väckte mig. Jag hade underskattat hur mycket det kan betyda, och det är en anledning till att jag skulle vilja testa det här yrket. Det är lätt att gå ut på planen och spela fotboll, men svårare att hjälpa andra människor.

Det är inte bara i Sverige som Alex Dyer vill hjälpa sin omgivning. Han är väldigt stolt över sina fyra landskamper för Montserrat, och vill gärna hjälpa den lilla karibiska öns landslag igen.

Dyer är född i Sverige och har en svensk mamma, men bara tre veckor efter födseln flyttade familjen till England där han sen växte upp. Hans pappa har rötter från den av orkaner och vulkanutbrott svårt drabbade ön Montserrat. Drygt halva ön är avstängd efter ett jättevulkanutbrott 1995. Först något år innan Dyer spelade sin första landskamp för ön, 2011, började folk flytta tillbaka igen.

– Det är ett fattigt land och vi har inte haft n­ågon match på flera år nu. Organisationen är väldigt långt bakom andra länders så det blir kanske svårt att komma igång igen. Jag vet i­nte om det varit lite problem med ekonomin, men jag är tillgänglig om landslaget startar upp igen.

Landslagsman för Montserrat, hur var det?

– En härlig upplevelse, att få se hur man l­ever och bor på en sån liten ö. Det är där jag k­ommer ifrån, och jag var dessutom först i min familj att få komma dit. Pappa har aldrig varit där.

Debuten skedde i VM-kvalet mot Belize (2–5) och han spelade också 90 minuter i returen (1–3).

– Det var skönt att få spela fotboll i Karibien, hyfsat bra väder. Och så fick vi resa runt m­ellan öarna, jag fick besöka både Antigua och ­Trinidad/Tobago, vackra länder som man k­anske inte skulle ha besökt annars. Hela g­rejen var skitkul.

Hur lyckades de hitta dig? Du spelade i Wealdstone i den engelska sjätte­divisionen på den tiden?

– Jag vet inte… Men jag har ett ganska vanligt efternamn som är känt i Montserrat. Så de ­visste kanske att jag var en av dem. Första gången de hörde av sig var jag bara 16–17 år, men då var jag fortfarande ung och tackade nej. Som tur var fick jag en ny chans några år ­senare. Jag vet inte hur de fick korn på mig, men jag är glad att de hittade mig.

Vi lämnar Borås Arena 2, men inte förrän Dyer fått ett erbjudande om att komma till­baka och hjälpa till på fler träningar för P14-laget.

Om du skulle ge de här grabbarna ett råd inför framtiden, vad skulle du säga då?

– Att man måste jobba hårt, särskilt om man vill bli fotbollsproffs. Du måste göra sånt som andra inte är beredda att göra. Offra mycket och ge allt. Men, om du ger allt och satsar allt på det du vill göra kommer du ha framgång. Oavsett om det är fotboll, skolan eller något annat. Våga satsa och tro på dig själv, tro att du ska göra något speciellt.

13-årige Mohamed Adam vet redan vad han ska göra. Han ska växa upp och ta Alex Dyers plats på Elfsborgs centrala mittfält.

Text