REPORTAGET

”Gillar att få hjälpa”

ESKILSTUNA. Förbundskapten Janne Andersson jämförde honom med ­Zinedine Zidane.
Men det är inte fransmannen som är Anel Raskajs stora idol.
– Jag inspireras av min starka mamma som jobbar på ett äldreboende. Därför hade jag också velat jobba inom vården, säger AFC Eskilstunas nyförvärv.

Stämningen är hög på Marielunds välskötta äldreboende ett stenkast utanför Eskilstuna centrum. Det är kafferep, en pratglad värme har spritt sig bland gänget kring matsalsbordet och fotbollsspelaren Anel Raskaj från stadens nyblivna allsvenska gäng är på besök.

Han bjuder på småkakor med sylt i mitten, konverserar ledigt och lyssnar uppmärksamt på damerna. Dagny Stenberg, 93, har tagit sig an uppgiften att ge nyförvärvet en historielektion om fotbollen i Eskilstuna.

– Min man spelade i IK City. Han var vänsterback. Mycket duktig. Och vad bra laget var!

City grundades 1907 och spelade i allsvenskan 1926, men har nu alltså slagit sig samman med AFC United från Stockholm och blivit AFC Eskilstuna. Anel frågar högt, Dagny har nämligen problem med hörseln, om hon är intresserad av fotboll.

– Oh, ja. Jag gick alltid på min mans matcher. Följde med på alla roliga träningsläger i Tyskland, Danmark och Norge. Det var tider det. Men det var då! Nu är han död, tyvärr, säger Dagny.

För ett ögonblick ser hon lite ledsen ut, men snart spricker ansiktet upp i ett leende.

– Men du. Nu får vi här på äldreboendet följa dig i stället. Jag ska läsa om dig i tidningen. Och du, Anel, ta med dig dina barn hit nästa gång också. Det vore så roligt.

Mittfältaren ser nöjd ut.

– Det lovar jag. Och vi i laget behöver allt stöd vi kan få.

Brandman, polis, fiskare eller ett jobb inom idrotten. Sportbladet har hört sig för bland de allsvenska spelarna om vilket yrke de valt om fotbollen inte varit aktuell – och de allra flesta har funderat kring klassiskt manligt kodade sådana.

28-årige Anel Raskaj väljer en annan väg.

– Jag inspireras av min starka mamma. Hon har arbetat inom äldrevården sedan vi kom till Sverige och det är ett bra yrke. Jag hade velat arbeta inom vården.

Varför?

– Man blir kanske inte berömd eller får uppmärksamhet på ett äldreboende, men det räcker bra att vara stolt över sitt yrke. Jag gillar helt enkelt när man får hjälpa folk. Min familj har gått igenom krig i Kosovo och flykt till Sverige – och vi har många nära oss som haft det svårt. Ofta vill folk bara ha någon som finns där.

Att Anel Raskaj är en naturbegåvning bland rappa rullatorer och mellanmål märks tydligt. Han låter de äldre runt bordet tala till punkt, är hela tiden lågmält närvarande i samtalet och i det stora hela… charmant.

– Min mammas arbetsplats låg precis där vi bodde i Halmstad. Det var självklart för mig att följa med henne dit ibland och sitta och snacka lite med de äldre som hon jobbade med. Så jag vet hur man gör.

Förbundskapten Janne Andersson, då i Halmstad, sparade inte på krutet under den allsvenska upptaktsträffen våren 2008. I stället satte han den tonårige Anel Raskaj på en piedestal så hög att den svarta kalufsen snuddade vid stratosfären.

– Jag har sett många talanger i mina dagar, bland annat Fredrik Ljungberg och Niclas Alexandersson, men Anel har unika egenskaper som fotbollsspelare. En fantastisk förstatouch och en majestätisk överblick. Jag kallar honom för ”en ung Zinedine Zidane”, förklarade Andersson.

En. Ung. Zinedine. Zidane.

Tack för den, Janne.

Uttalandet har förföljt den avige och fritt flytande spelfördelaren sedan dess.

Satte det för hård press på dig?

– Nej, jag vill inte skylla på det. Det var väl egentligen bara roligt. Janne ville förstås pumpa upp mig. Jag preste­rade väldigt bra de första åren i karriären och han ville berömma mig. Det är inte fel.

Men karriären stagnerade i samma takt som Halmstad sjönk i den allsvenska tabellen i början på 2010-talet.

– Jag borde kanske ha lämnat HBK efter de två första åren, då det gick så bra. Men det fick jag inte.

Raskaj – som under de sena tonåren ryktades till kontinentens största ligor – fick till sist nöja sig med en något lantligare flytt till norska Sandnes Ulf.

– När man tänker tillbaka … Det gick inte så bra som det borde gjort för mig i karriären. Jag hade drömmar om att spela ute i Europa och intresset var stort. Klart det hade varit kul. När jag flyttade till Norge visste jag ingenting, men eftersom Halmstad åkte ur allsvenskan var det viktigast att Sandnes Ulf låg i högstaligan. Jag fastnade där i fyra, fem år – lite för länge – men familjen trivdes bra.

Varför fick du aldrig den där sista ­skjutsen i utvecklingen, tror du?

– Det går inte alltid som man planerar. Visst trodde jag också att det kunde bli La ­Liga eller något liknande. Men jag gjorde för lite poäng, ute i Europa är det viktigt för en mittfältare att göra mål och assist. Jag är mer en temposättare och någon som gör andra spelare bättre, men det räcker inte alltid.

I AFC Eskilstuna är det få lagkamrater som lirat på högre nivå än superettan.

– Nästan ingen har spelat i allsvenskan. Av egen erfarenhet så vet jag att det är tufft för unga spelare att vänja sig vid den nivån. Samtidigt är det en chans i livet för talangerna att bevisa sig själva.

Raskaj menar att det kommer krävas ­metodiskt arbete för att få fason på det minst sagt luddiga lagbygget.

– Laget är ganska bra, men med en månad till seriestart behöver vi nog få in ytterligare någon spelare. Viktigast är att vi får in Pelle Olssons tydliga spelidé i ryggmärgen.

Om någon kan hålla kvar er i serien så är det väl Pelle?

– Exakt så. Jag beundrar verkligen det han gjorde i Gefle. Jag tänkte alltid: ”hur fan kan de vara kvar” när vi åkte upp till Strömvallen. Man förlorade varje gång och han höll alltid kvar Gefle i serien. Sen åkte de ur allsvenskan direkt när han försvann. Pelle passar perfekt i AFC och kommer att ge oss den erfarenhet av allsvensk fotboll vi verkligen behöver.

Text